Insikt

Och från den stunden hade hon det. Vetskapen om vem hon var. Vart hon var på väg och vem hon skulle bli kändes medens oviktigt. En helt vanlig måndagseftermiddag under vajande björkar visste hon. Insikten slog henne som en örfil. Den sved lite i hjärnan där den planterats och liksom tryckt sig in. Tvingat sig fram mellan alla snår av igengrodd tankeverksamhet och analyserande. Alla ändlösa timmar av undrande, funderande och planerande. Lugnet som infann sig när ogräset av imaginära misslyckanden, uttänkta men kullkastade planer, försvann var lätt sövande. Det kändes som att stå handfallen fast att hon låg ner. Som om marken dragits bort under hennes fötter utan att hon kände oro för att egentligen falla. Hon kände trygghet och säkerhet som hon inte känt på länge. Som hon inte insett att hon saknat. Men där var den, tryggheten.

Hon tryckte sig närmare honom för att känna efter om även hans hjärtslag förändrats. Om han kunde känna hur hennes hjärta slog långsammare tillsammans med hans. Jämna, i takt med hans. Han strök undan en hårslinga som fallit ner i hennes ansikte och hon kände efter inom sig. Försökte känna varje liten del av sig själv och gjorde en notis i hjärnan om att detta ögonblick var värt att förevigt minnas. Då kärleken infann sig, bosatte sig, gjorde sig hemmastadd igen i hennes kropp. Då hon i tanke fann sig själv levandes i stunden utan oro inför framtiden. Hon tog hans hand i sin och lät känslan i kroppen sakta sjunka in.