Alienatedappollo

Hon såg ner på sina fötter, skulle de bära henne? Mot okänt, annorlunda, felvalt, misslyckande, risker, chansningar, förväntningar? Hon lyfte ena foten och balanserade på den andra. Hon stod så, på ett ben, ett bra tag. Tillslut tröttnade benet i väntan på hennes beslut, balansen började vackla, hon flaxade med armarna och föll sedan baklänges.

"Jag törs inte", skrek hon ut i tystnaden. Ingen lyssnade. Ingen hörde. Hon reste sig upp och borstade av lite smuts från baken och återigen ifrågasatte hon sitt val. Vägde för och nackdelar mot varandra. Tänk om detta valet också blev fel och hon skulle misslyckas igen. Om hennes olycka bara skulle väga tyngre och hon skulle tryckas längre ner i sina redan för stora skor som hon inte hade en aning om hur hon skulle fylla ut. Hon tänkte på allt det där. På allt utrymme som fanns i livet och hur alla i hennes närhet tycktes hitta något att vara upptagna med, nöja sig med. Hur hon inte hade något hon ville, något att fylla ut med.

Hon lyfte benet på nytt, hon tvekade men satte sedan ner foten framför den andra. Hon skulle göra det ändå, något hon egentligen inte ville göra men som hon kanske kunde nöja sig med efter ett tag. Som kanske skulle leda till något annat. Förhoppningsvis. Och förhoppningsvis skulle hon slippa falla bakåt igen.