Dingla med benen

För det var lätt att dingla med benen förut, lätt när hon var högre upp. Av ord som lyfte henne och trygghet folk gav henne. Då var allt lätt, då var allt en höjdpunkt och något värt att skratta åt. Det var aldrig krångligt att se ner på det som var svårt eller problematiskt. Det var aldrig svårt att förkasta sina tankar, orosmoln eller rädsla inför det de ännu inte hade. Frihet.

För med frihet kommer ansvar och med ansvar kom saker hon inte välkomnade. Frågor om vad hon skulle göra med sitt liv, dilemman hon ännu inte ville lösa, dömande blickar mot den livsstil hon valde att leva och de val hon valde att göra. De som skulle definiera henne i andras ögon. Med ansvar kom känslan av att behöva göra något som skulle göra andra stolta. Som skulle få andra att kalla henne bättre.

För med frihet kom också känslan av att vara oövervinnerlig. Att kunna dingla med benen över kanten på det högsta vattenfallet, på toppen av Mount Everest eller kanske över kanten på jordklotet även om hon mer än väl visste att jorden är rund. Och den friheten såg hon fram emot med skräckblandad förtjusning. Livrädd satt hon där med vännerna kring sig och fortsatte att dingla med benen i takt med musiken den där sommarkvällen innan livet skulle börja.