Skir

Hon bar en ny rosa sommarklänning i böljande chiffong som svepte runt de nyrakade benen. Smekningen var som mjuka fjädrar och hennes fötter var lätta mot den varma asfalten där hennes förväntansfulla leende sken ikapp med solen. Hennes ögon sprudlade av samma obegränsade lycka som hundars ögon när husse kommer från jobbet. Lika dumdristigt naiva med en smula iver och ohöljd kärlek. Stegen flög med en målmedvetenhet och undvek alla omvägar. Hennes fötter kunde liknas med fågelvingars tysta fladdrande, ormars ljudlösa svepande. Snart, tänkte hon om och om igen. Snart skulle hennes hjärta explodera av värme, implodera av hetta. Hennes bröst skulle svälla och hennes själ kännas hel. I hennes öron skulle höras den vackraste stämma och hennes tunga huvud skulle äntligen känna lugn. All oro i bröstet skulla susa ut med hennes första utandning och hennes andetag skulle därefter vara fyllda av kärlek. Och med kärlek som enda syre skulle hon vara oövervinnerlig. Aldrig skulle hon backa undan eller kunna krossas bara hon fick uppleva det ögonblicket. Den stund hon skulle minnas för all framtid.

När hon närmade sig började hjärtat trycka i bröstkorgen och tårarna bränna i näsan. Där var allt hon väntat på en evighet, den verkliga bild, som aldrig kunnat stillas genom fotografier eller film. Med det leendet kunde hon klara vad som helst. Och att se det ansiktet vid sin sida varje morgon skulle vara den största gåva hon någonsin skulle få. Med den handen i sin skulle hon gå genom alla stormar och på sin väg skulle de lämna hållplatser av minnen. Sådana hållplatser som denna. Viktiga tidpunkter, högtider, hela dagar eller bara ett futtigt ögonblick som inte gjorde skillnad för någon annan än dem. Minnen de skulle dela, se tillbaka på och skratta, eller gråta.

Väl framme hade trycket släppt med oron och tårarna rann över i den mest obeskrivliga lycka hennes hjärta orkade klappa för. I den stunden kunde hon ha dött, för nu fanns ingenting annat värt att leva för, nu fanns vetskapen om att hennes älskade var nära. Hon kunde känna deras hjärtslag synkronisera i omfamningen. Hur deras andetag blev ett när deras läppar möttes och hur hon nu andades ren kärlek. Och vilken kärlek sedan, den pulserade ut inom henne. Fyllde hennes nerver, celler, varje atom och allt som gjorde henne till den hon i den stunden kallade jag. Organen gjorde volter inombords, studsade runt i en enda härlig sommardans mitt i sommarkvällens skira skymning. Hon drog sig ur omfamningen för att se in i de mest självklara ögon som någonsin lagt sin blick i hennes egna. Hennes ögon, den som hjälpt henne se sig själv.