Rosenlakan

Hon stod bredvid sängen och iakttog honom där han sov mellan hennes rosenlakan. Oskyldig och ensam såg han ut, alla ser ut så i sömnen, som oskyldiga barn. Utan vetskap om vem som avvaktande kan stå vid deras sida. Vem som kan hitta deras fel, finna deras brister. Ibland ryckte hans mun till, oroligt. En mardröm? Hon satte sig ljudlöst vid hans sida och drog sin hand längs med hans käklinje, stubbig av tre dagars skäggväxt. Han rörde sig inte men hon tyckte sig ana ett leende, låtsades han sova? Hon lade sig försiktigt ned med sitt ansikte alldeles nära. Hans andedräkt var varm mot hennes kinder, en doft av cigaretter och öl. Det var tunga utandningar följda av djupa inandningar. Han sov, kanske djupt av alltför många öl från puben längre ner på gatan. Undra hur länge hennes ögon kunde vila på honom innan de föll ihop av trötthet. Hon kunde känna hur de aldrig skulle kunna tröttna på något så vackert. På något så underbart som hans halvt öppna mun eller tusen täta ögonfransar. Vetskapen om de outgrundliga speglar som dolde sig under de slutna ögonlocken. Hur de såg henne, älskade henne. Hur hon älskade dom, älskade honom. Hon kysste honom försiktigt på pannan och somnade så småningom in med vetskapen om att han skulle vara där imorgon.