Där jag stod kvar

Och ibland när jag pratar om det undrar jag om det är vad jag egentligen vill ha. Det jag hade, allt som gjorde mig lyckligare än lyckligast och ledsnare än ledsnast, då. När jag ser foton av de nya liven vi skapat och hur de gick åt skilda håll börjar näsan svida, tårar falla.

För det vi hade var vackrare än vackrast och du var den bästa jag hade. Den bästa jag fick. Och medan jag aldrig förstod det hade du redan passerat vårt vägskäl och skiljelinje. Du hade valt håll, fortsatt och vände dig inte ens om för att vinka mig adjö där jag stod kvar.

Och ibland kommer jag på mig själv med att hoppas att jag ska komma ikapp dig. Att om jag springer fortare, kanske skriker efter dig. Bara får dig att stanna. Men jag är inte tillräckligt snabb och bra nog var jag aldrig för dig. Så jag ger upp. Jag låter dig gå och hoppas att det inte ska vara mitt största misstag.

Nu. Springer jag i blindo mot dig och bort från alla andra. För ingen visste mig såsom du. Ingen. Och jag vet för väl att jag springer i onödan. Och tro mig, jag önskar att jag kunde sluta. Sluta önska att du var den som ringde för att bry dig. För att trösta. För att förstå. För att vara du. Den du inte är nu.

Sen kommer jag stanna. Sakta in och hejda mig. Förstå att du redan hade ett för stort försprång in på ett ospecificerat område. Och att jag får vara utan, dig, tjejen som gjorde mig hel. Att jag skulle få pussla upp mig bit för bit med ny vänskap.

Låt mig sluta springa. Stanna, och, i alla fall få försöka.