Dum av er

Det var en dag som alla de andra dagarna och en egentligen helt vanlig lördag med det undantaget att den var helt ovanlig. För i bilen hon susade fram i satt några av de människor hon älskade allra mest. Kajsas stämma överröstade de andra en aning för att hon var den bakom ratten och hon lyste där i solen med sina nya solglasögon. Bakom henne blandades rösterna av Kristin, Matilda och Ida där de gormade fram de välkända orden i "Dum av dig". Och snön tycktes gulna, nästan smälta bort genom glaset på hennes egna nya solglasögon. För där någonstans i magen, inuti hjärtat fick hon den där väldigt ovanliga känslan av att allt stämde. Att ingenting kunde saknas henne så länge denna bilresan inte tog slut. Och när hon vände sig mot Kajsa med kameran i högsta hugg för att försöka fånga ögonblicket kunde hon se att hon inte var den enda att känna det. Och hon förstod att de alla undrade varför dessa dagar var alltför få. Varför de dagar man minns blir de dagar som händer sällan. Varför de alla strävade åt olika håll när de där i bilen kände sig som lyckligast. För där i bilen fanns ingenting annat än just den stunden och klumpen av ångest inför framtiden var upplöst.

Hon kommer aldrig glömma den bilresan, inte för att den var speciell. Utan för att den var precis som alla andra med det undantaget att det egentligen inte alls var det.