Gammal sång

Här har vi mig, år 2007, redo för en spelning på UNO. Man kan konstatera att tiderna förändras, såväl som utseendet och inombords fortsätter vi någonstans vara den vi var även när vi åldras. Upprepade gånger tänker jag tillbaka på mig själv då för många år sedan. Vem jag var, önskade att jag skulle vara och trodde att jag skulle bli.

Vid upprepade tillfällen hamnar jag i tankerum fyllda med "What if's". Om jag inte gått på spelningen eller inte önskat inombords att jag var någon jag inte kunde vara. Om jag inte varit naiv. Om jag ändå tagit vara på det jag nu skulle vilja minnas. Om jag ändå vetat det jag vet idag, och så är man där. I klyschan.

Talade med en av mina närmaste vänner om det här och det enda hon sa var att vi har erfarenheterna att tacka för det om händer i livet nu. Att utan alla händelser skedde inte allt det andra man upplevt. Som det att hon och jag fann varandra. Och visst är det sant.

Så när jag ser mig själv på den här bilden ångrar jag inget. Jag minns bara varför där satt ett jävligt nöjt smirk på mitt face. Och visst är vi ibland tillåtna att få falla tillbaka i de minnen vi har. Och visst är det ingen fara att ibland sakna det. Ibland undra om jag skulle gjort mitt jag på bilden nöjd med hur allt blev. Hur jag blev. Jag tror det.