23 juni 2007

Jag dagen efter min 16:e födelsedag.

När jag gick i 6:an skrev jag och tre vänner brev till oss själva som vi skulle läsa i nian och vad vi skrattade när dessa sedan öppnades, hur mycket hade vi inte mognat på tre ynka år som kändes så korta?

Den dagen som var den 23 juni 2007 skrev vi även 4 nya brev. Brev som skulle öppnas efter studenten tre år senare. Jag fick mitt brev på posten för en vecka sedan eftersom vi, de fyra vännerna, inte längre umgås. Så jag läste mitt 9 sidor långa brev och förundrades över att skillnaden på Maja 16 år och Maja 19 år var nästintill skrattretande. Jag skrattade mig själv till tårar.

Det var många fina ord som att "Jag hoppas att man har uppfinnit något som kan motverka klimathotet" och "Jag vill ha varit kär och sagt: jag älskar dig, till någon och verkligen mena det". Men där fanns också en del random kommentarer från mig själv som att jag mitt i allt seriöst börjar lista en massa, på den tiden, interna skämt/ fraser som jag säkert hoppades att jag skulle minnas och kunna skratta åt nu. Jag mindes inte och jag skrattade inte. Jag hoppades även vid ett flertal tillfällen att min handstil skulle ha förbättrats. Det har den tyvärr inte.

Ja, det är på något sätt underligt att läsa det eftersom jag förundras över hur vissa tankar/ drömmar fortfarande stämmer överens med de jag har idag men hur de med åren fått mer djup. Hur lättsam min ton var på den tiden, som att framtiden som ska uppfylla drömmarna var för långt borta för att ens på riktigt tänka på. Jag menar då var det en oändlighet till studenten medan man nu lägger större avstånd till den som något avklarat för var dag som går. Tiden och utvecklingen blir så påtaglig att jag får rysningar...

Så, ett brev till 2013, coming right up!